Åre del 6.
Torsdag den där dagen när vi ska upp på skutans topp. Efter frukost packas ryggan och vi börjar vandra bort mot kabinbanan som ska ta oss upp en bit i backen. Vi fick sällskap med ex antal elever från Duved skola. Hela kabinen blev packad och uppåt vi for med glada tillrop.
Ser ni fallskärmen?
En bit upp möte vi lite dimma, som kom och gick hela tiden. Var ungefär på nolla och lite vind. Men men…. Nu ska vi vandra de 1,2 km upp till Åreskutans topp, upp och ner bland alla stenar.
En bit om så hörs det som om det skulle vara en helikopter på väg upp, vänder mig om och då kommer personalen körande med en fyrhjuling. Som vi skrattade när de såg min förvåning. Ser ni den?
Men vilken härlig utsikt!
Jag så ända bort till Sylarna och en liten glimt av Blåhammarn.
Karin och Annika gick in i topp stugan för att kolla om det falls något tygmärke att köpa. Ut kommer de med både märke och kex choklad, killen som gräddade våfflor tyckte synd om oss att vi inte skulle stanna och fika, så Karin fick ett choklad som vi kunde dela på.
Snällt kille och men så var han ju också från Småland. Efter gruppkort på toppen börjar vi vår vandring ner mot kabinbanan igen, för vi måste leta upp en bra plats för att äta lunch.
Lillskutan.
Och vi hittade ett perfekt ställe. Fiket inne i kabinhuset, Gulaschsoppa till mig och Karin, Annika tog kyckling i tortilla.
Allt var super gott. Nu börjar det att bli dags för att vandra neråt, men först måste vi hitta slingan. Visst hittade vi en slinga. VERTIKALEN. Raka spåret rätt ner.
Men vi vandrar glad ner för backen
Konjakstenen, är ett stort stenblock från istiden. Det var i slutet på 1800-talet stenen döptes till konjakstenen efter ett gäng som pausade där. De hade inte bara mat med sig utan även konjak. Stenen blev döpt med konjak.
Vandringen är krävande på sina ställen med jag gillade vandringen nerför. Kom att tänka på sällskapsresan när jag sicksacka baken ner. -tyngden på dal skidan.... fast utan skidorna.
och utan några större LAVINER.
Nu börjar vi närma oss halva backen. Kolla noga in trappan ner.
Men om vi nu kom uppefrån, vart var vi då på väg?
Äntligen nere. Efter ett snabbt stopp på en bänk, vandrade vi ner till Åre skylten alla tar kort vid, så även vi.
-Vi kanske ska ta liften ner? Nä… det gick inte alls för han stängde för dagen. Så det var bara att fortsätta vidare ner för Vertikalen.
Lite hoppande, glidande ner på rumpan och ex antal svordomar från Annika. Men hennes knä är ju inte det bästa. Så klarade vi av denna backen oxå. Med ett snabbt cholkad stopp vid liften, förtsatte vi i backen. Först en bit på cykel banan.
Sen åter till gräs banan, och mer nerför...
så kom vi ner till parkeringen vid Bergbanan.
Över en träbro så kom vi fram till sista backen, för nu ser vi ju Åre.
men då kom det en till....Men vi kom ner… Så nu sitter vi här på rummet efter lite mat och samlar kraft inför morgondagens vandring.
Åre skylten står vid Mörvikshummeln. Jag har ritat med gulpenna hur vi upp till toppen och hela vandringen ner.
24949 steg, 19,36 km.