Dag 5 Tivedens nationalpark del 2.
Den gula slingan väntar.
Lunchen pausen var slut och nu börjar eftermiddagen vandring på Stenkällerundan.
Fem steg in låg koppis och solade, han blev rätt irriterad på att vi stod och glodde. Nudist som han är. Uppför backen och då ser vi Trehörningen nedanför oss och vandring går över stenhällen en bra bit.
Stenkällan är tre stora flyttblock som ligger runt en källa. Planen var att skogen skulle avverkas, men greven von Rosen blev så förtrollad av platsen, att han stoppande huggandet och då hjälpte han till att detta stället blev en av våra Nationalparker.
Nu har vi kommit ner till vatten nivån och vandrar bort till sjön genom tallskogen. Tänk om jag också hade nåt glida runt i en kajak (2 st vid udden) över sjön. Men det är bara till att dra ett djupt andetag och vända tillbaka mot stigen denna gången.
Upp för en smal passage och genom snåret, runt berget och en sten eller flera. Så ser vi skylten och stigen mot källan 300m. Då känner jag att jag vill nog hellre sitta nere vid stranden och njuta. Börjar känna av mitt knä lite, men Karin peppar på -300 m till bara. Och det tackar jag henne för. Måste bara få gnälla lite ibland.
På spången och runt berg
och då börjar alla små grottor och olika former efter hur stenblocken hade landat då efter att isen drog förbi. Än så länge hade det inte varit så svårt att vandra.
Det finns många spår efter tidigare skogsbränder, förkolnade stubbar men även levande tallar med sår efter bränderna, Brandljud.
Stenkällan.
De stora klippblocken med sin blänkande vattenspegel lockade turister ut i vildmarken redan på slutet av 1800-talet. De möttes av ett trolskt klipptempel klätt av mossa och lavar.
Men det är då när vi står där på trä däcket som vi blir kloka på att vi ska ner där i hålet, in under stenen.
Men hjälp!
Jag kasade lite på rumpan ner och det var väl inte så svårt. Ner i botten kom vi och där fanns loggbok lådan.
Då vänder jag mig om. NÄ… hjälp vilken klättring upp. En väldigt trång stig och där skulle man åla sig igenom.
När jag vänder mig om ser skylten, så är jag glad att vi gick rundan på "rätt" håll, för det hade varit värre att klättra nerför.
Vi känner oss inte som några stora jättar.
Men 100 meter senare har vi kommit ifrån berggetternas paradis och då har vi bara några raviner kvar innan jag känner mjuk jord under kängorna.
Nu vandrar vi uppför berget och man börjar känna vinden igen. Passerar Ödlesjön innan det är dags att vandra ner den sista biten mot Entrén.
Mycket att läsa vid entrén.
Middagen bestod av filé, stekt potatis, beasås, sallad och till detta serverades cider från Österlen. Kanelstekta äpple med grädde som efterrätt.
Några rundor yatzy rundor sen kallade kudden väldigt högt och imorgon ska vi vända hemåt.