Stenbrottet på Söderåsen.
En ledig dag i Januari gav jag mig iväg på en runda på åsen, för att hitta ett stenbrott som jag varit vid för flera år sedan. Jag parkerade bilen uppe vid Hallabäckensnaturreservat och började vandra en bit på vägen innan jag vände in på grusvägen.
Efter en liten bit såg jag något som stod en bit bort på vägen. En lite svart prick efter pinnen på höger sida. Är det vildsvin eller något annat djur? Det tog inte många sekunder förrän jag så att det var ett gäng hjortar phuu.. vilken lättnad. De sprang över vägen och jag fortsatte min runda.
Jag passerade en oas av härliga små gröna granar i en glänta i skogen. Vägen känns oändligt lång.
En svamp kör stod så fint vid kanten och efter det var det dags för nästa djur lite längre fram. Men denna gången rörde det inte på sig. Jag trampar på sakta framåt… ingen ting händer! Då ser jag att det är en kulig stubbe. Och sen ser jag mitt mål för dagen. Stenbrottet.
Jag viker av vägen och traskar upp stenhällen, lite halt att gå på den blöta mossan. Men jag klarar mig fram till kanten, isen ligger på dammen. 
Jag väljer att gå runt brottet till andra sidan och
det är då jag ser all SKIT som någon har slängt i.
Varför i hela världen bär man med sig saker och sen inte ORKAR bära det med sig hem igen? Jag förstår inte det. Jag vänder tillbaka näsan mot grusvägen och vandrar för att hitta bästa fika platsen.
När jag kommer ut till vägen så går jag en bit innan skogen lockar in mig igen.
Jag följer kanten av ravinen och kommer fram till ett litet vatten fall, dit måste jag gå. Ja.. ända fram till kanten för att ta kort.
Runt ett träd och längs kanten av bäcken går min väg, för att sen komma fram till ett val. Lätta vägen över eller hoppa. Bäcken har blivit lite bredare nu så jag får balansera på stenar över.
Men efter att hoppat över tre bäckar och klättrar över en mur och under några träd hittar jag platsen. Just där som stenen har rätt höjd för att kunna sitta skönt. Jag plockar fram fikan, sätter mig där i solen och lyssnar på fåglarna.
Med en goer känsla i magen går jag vidare genom skogen, rätt som det är ser jag något som lockar mig att gå längre ut mot kanten.
Oj vilken utsikt. Synd att det är lite disigt idag. Långt nere i ravinen rinner ån. Med en sista blick över landskapet vänder jag tillbaka till bilen och kör hem.