Den årliga målardagen.
På självaste nationaldagens kväll samlades vi uppe vid vår scoutstuga. Ni vet de där scoutvännerna som gör allt vad som krävs för att så många som möjligt ska hitta rätt på Skåneleden. Ja… kanske inte alla milen, men den där lilla sträckan från vindskyddet Hålebäck ner till Maglaby. Det ska målas, plocka skräp och kolla så att de skyltar som visar in till vindskyddet, vatten, sopkärlen och toaletten sitter där de ska och syns.
Något som gör mig väldigt glad är att det snart bara behövs en liten 1 liters plastpåse till skräp. Hur kan det ha blivit så? Att det nästan inte längre finns godispapper i skogen? Orkar man inte bära med sig eller? Kanske folk har förstått att det alltid finns den där lilla människan som plockar upp efter andra. Hur som helst är det super bra att vår lilla bit i skogen är så ren.
Ni som har hängt här inne ett tag vet att jag har sovit/besökt många vindskydd längst med skåneleden, men Hålebäck! Det är något visst med den platsen som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Jag sitter så gärna på andra sidan dammen och njuter. Jajaa….. vi vandrar vidare med penseln.
Vi kommer över Hålebäcken utan att få en enda droppe vatten på kängorna, nästan helt snustorrt i ravinen. Skogen hemligheter, troll och väsen gömmer sig borta i granet.
Lill plockerska far ut i skogen.
Pilen vid vägskälet målas och vi börjar vandra ner för backen på den lilla grusvägen mellan granarna. För några år sedan kunde man se ner till by.
Förbi hästarna sen är vi vid den lilla bäcken som är vårt slut och där står vår ”taxi” och väntar, som kör oss tillbaka till stugan och korvgrillning.
Finns inget godare än en grillad med bröd och doften av rök. Klockan ticka på, samtalen och skratten börjar ebbar ut och vi packar ihop för att köra hem.
Nu är mina batteri på fyllda till max.
