Vem är det som stirrar?
En av mina ”tanka-energi-platser” är Söderåsen.
En helt vanlig torsdags kväll i Oktober åkte jag och Annika upp på åsen. Vi stannade till vid stugan och började gå lite på Skåneleden och stigarna runt omkring.
Vi var ju tvungna att röra lite på oss, nu när vattengympan är stängd. Man ska ju hålla avstånd.
Nu känns vägen lång, innan vi blir av med pandemin.
Men tänk positivt, vi når målet!
Kanske är det för alla dagarna med visir/skydd på jobbet, som gör att jag flyr till havet och skogen?
För att andas/känna..
...Vinden/Doften/Tystnaden.
Jag tycker att det finns två tillfälle när Bokskogen är som vackrast. Våren när bladen precis har öppnat sig. Då när den fina gröna färgen dansar i vårsolen och när den står i brand på hösten.
Löven bäddar skönt åt svampen.
Dessa vackra svampar det finns i vår skog.
När vi stod här i backen och tittar mot granet,
så hänger bokens grenar som en klockad kjol.
Efter ett tag vänder vi tillbaka mot stugan.
Vi följer leden mot vindskyddet.
Framme vid dammen har mörkret lagt sig. Jag tar två kort med kameran, med olika inställningar. Vilken skillnad på ljuset.
Rätt som det var, hojtar Annika till och 10 hjortar korsar vår väg.
Men vad är det för något som stirrar på oss?
Kom på det om ni kan.
Vi hoppar in i bilen och kör genom skogen hem. Nu har jag tankat för en helg på jobbet.