Jämtlandstriangeln, del 6.
Väckning 05:40.
Vi äter frukost, vi gör en test idag med att hälla kokande vatten i vår lunch redan nu på morgonen. Och med lite extra kokt vatten i termosen, för att kunna späda lunchen sedan. Jag virar in påsen i örngottet och i en påse. Hoppas att det håller sig varmt till lunchen.
Det var vi och 2 killar som rörde på oss vid den tiden på morgon. Tyst, tyst...
16 km!
Ska vi hinna till bussen 15.00? Behöver vi springa?
06:15 startar vår vandring ner till Storulvåns fjällstation. Solen har precis hunnit upp över horisonten, när vi lämnar Sylarna och vandrar de första stegen ner i ett tyst landskap. Frågan var skulle vi klara av att vandra de 3 km neråt på en timme eller snabbare?
Tog 1,5 timme uppåt. Vi säger hejdå till sylarna och kör.. Vi passerar fröntimmerklumpen med en attans fart och helt plötsligt står vi där vid bron igen, inte ens en timme har gått. Väl över bron väljer jag att ta av mig anoraken igen, för så varm som jag blev på den delen.
Upp för backen mellan Enadalshöjderna ( östra = Johkenjeanantjahke )på bägge sidorna. Jag ser vad tror killarna framför oss på vägen uppför. Denna sträckan har vi tur att det mest är nerför, men med små lätta uppför backar. Jag vänder mig om flera gånger och bara njuter av hur ljuset har förändrat sig på Sylarna.
Och då ser vi den Spåime, nödtelefon stugan. Långt där borta.
Nu är klockan 09:15, när jag tar bilden.
Då har vi gått halva sträckan på 3 TIMMAR…Vi sätter oss på trappan och äter vår LUNCH! Hur blev då resultatet.. jo helt ok att göra så. Men vem tusan äter lunch så tidigt på morgonen? Men magen full att pasta, börjar vi att vandra de sista 8 km.
Än så länge har vi inte möte mer än 2 personer som joggade sig fram i mot vinden. Vi har tur att vinden ligger mest i ryggen på oss. Nu tänker ni kanske.. hur går det med din häl? Jo… den är om plåstrad och tejpad. Och *pip* ta den om den bråkar innan vi är framme. Vi vandrar vidare upp och ner för backarna, fast det är inte så mycket höjd skillnad nu. Jag vänder mig en sista gång och säger- på återseende Sylarna.
Vi kommer fram till en bäck med en fin rastplats på andra sidan, här hade det också varit mysigt att fika på. Rätt som det är stannar jag tvärt… - ser ni husvagnen uppe på backen? Vi tittar och tittar….. nä bara en sten. Men på detta avstånd såg det ut som en husvagn.
Jag skrattar till lite när jag passerar den lite senare. Husvagn mitt på berget.. Nu börjar det komma mer folk från Storulvån, vi stannar till och pratar lite med de flesta. Många tappar hakan när vi säger att vi började gå vi 6 i morse och har redan kommit fram till Lill-Ulvåfjällets ( Ohtje Vierejällantjahke ), sluttning. De ropar glatt till oss att – nu är det mest neråt för er. Jag ler lite pillemarisk och säger lite tyst att det har inte ni.
Uppför backen och då ser jag ett långt sträck (mittibilden), NÄ… inte en stig till där borta. Jag tar några fler steg upp och då SER jag det. TAKET!!!! Storulvåns fjällstation!!!! Det lyser upp! Fattar ni känslan när man står där på bergskanten och ser MÅLET.
Och det är då det händer. Jag kopplar av och hälen vaknar till liv! NEJ! Inte än… Men det är bara att bita ihop och vandra vidare. Efter en stund gör Lill-Ulvån ( Ohtje Vierejällanjohke ) oss sällskap på vandringen och vi kommer fram till bron över.
Bakom mig kommer en tjej från Stf hoppande ner för berget, så jag säger till henne varsågod att gå över före. Hon rustar över och efter en stund, när hon kommit hela vägen över sätter jag första foten på bron. Det går bra en bit, sen börjar det gunga till höge och vänster. Jag vänder mig om och säger till Annika, Vänta tills jag är över. Jag ÄLSKAR dessa gungande broar.. NOT.
Väl över pustar jag ut och börjar den branta backen upp från brofästet. Nu bler det en bra bit med spång och det underlättar för min fot. Lite längre fram står det 2 tjejer med näsan ner mot marken. Jag stannar till och frågar lite nyfiket vad som fick de att tjoa så? Tydligen trodde de att de blå bären på ”kryp enen” var blåbär.
Vi vandrar vidare innan vi stannar till och små ler..
Klockan 11:50 tar jag detta kort där vägarna delar sig och efter 14 km, ler lite lyckligt att det bara är 2 km kvar. Det är här som vägen gå till Blåis.
Det jag inte kommer ihåg är att nu är det brant nerför. Vi kommer fram till utsikts platsen och där står en familj. Jag ber mannen ta ett kort av oss. Vi snackar en liten stund och tackar för hjälpen. Här i fjällvärlden är det aldrig svårt att få hjälp eller att få en pratstund. Det råder en helt annan atmosfär.
Vi går tillbaka till spången (som jag skrev om när vi gick på första dagen också) som leder oss ända fram till målet.
Vi går förbi husen där det byggs, nu är väggarna nästan klara. Jag vänder vänster och ser fjällstationen. Över bäcken och sen höger så är jag tillbaka till skylten, där vi stod 13 september och sjöng för Erica. Jag vänder mig om och tar ett kort på Karin och Annika, som kommer uppför den lilla backen.
Jag sätter mig utanför stationen och tittar på Karin och Annika, när de tvättar av sin kängor och regnbyxor. Jag orkar inte bry mig om skiten. De kommer upp till mig på muren med ett leende.
Vi går in och ner i källaren för att duscha av oss, jag hade sagt att om vi inte hinner duscha så skulle jag hoppa i bäcken. Men som tur var vi framme vid 12:30 tiden och tur var det, för som jag har hostat sedan vi kom till blåhammaren. Vi går ner i källaren, ”slänger” av oss kläderna och hoppar in i duschen. Fatta hur skönt det är att känna dessa varma strålar rena över en trött kropp.
MAT!!
Ren och glada, går upp i restaurangen och köper frallor och te/cola/kaffe.
Vi sitter där och funderar på hur tusan vi klarade av att vandra 16 km och duscha på 7 timmar. Hmm..
Vi spelar några rundor yatzy allt för att Annika ska komma ifatt oss. Men det går trögt. Nu väntar vi bara på att klockan ska ticka på så att vi kan gå på bussen. 14:30 går till bussen som lämnar Storulvån vid 15-tiden. Jag har fått bästa platsen bakom chauffören denna gången. Vilken utsikt jag har. Enafors..stället där tåget ska stanna. Jag går lite fram och tillbaka på perrongen, bara för att inte hälen sak stelna. En tjej tittar och säger att det där gör ont. Dubbla strumpor… nä svarar jag , det har jag aldrig använt och kommer aldrig att använda. Skyller allt på de strumporna jag använde den dagen från Blåhammaren. Antligen kommer tåget och vi hoppar på. Vi har samma vagn och stolar som på vägen upp. Nu ska vi bara koppla av till vi sak äta middag. Rätt som det är kommer killen in som hade cupén efter oss på vägen upp, in till oss. Vi tittar lite fundersamt på varandra. Men huller om buller.. vi slipper att sitta fyra i cupén, för hans rum var ledigt så vi säger hejdå och blir det problem så är du välkommen tillbaka. Ånn, Duved, Åre, Järpen…Tiden kryper sig fram till 19.30 då vi har bokat bord. Karin tar en rödbetsbiff och vi andra tog en vanlig biff.
Mycket gott för att vara tåg mat. Med en skön känsla i magen bäddar vi till våra säten och väntar på att sömnen ska komma…
Östersund zzzzzz.
Rätt som det är på natten vakna jag av att gardinen vid dörren, rör på sig och det är någon som är på väg in i vårt lilla kryp in. Jag skriker till och personen försvinner från dörren. Som tur var så satt jag med ryggen mot dörren och huvudet lutat mot gardinen. Vi somnar om och vaknar lite då och då under natten. Klocka p morgonen rullar vi i Hässleholm. Vi har bestämt att vi ska äta frukost där och väljer då att ta ett senare tåg den sista biten.
Erica är super snäll och hämtar oss i Klippan. Hon är snäll den tösen, skrattar åt mitt skav - odling!! Nu när jag skriver detta har vi varit hemma en vecka. Ätit en kur antibiotika/morfinhostmedicin mot skitet jag drog ner i lungan på vägen till Blåis och hälen ska vi inte prata om. Kartan är ner packad och kängorna är tvättade/vaxade och redo för nästa tur.
Men som jag LÄNGTAR tillbaka.
