Dag 2 på Kinnekulle.

Fredagen 1/9.

Idag ska vi besöka lite olika platser runt om på Kinnekulle, vi börjar dagen med frukost och packa med lunch mat, vatten och gasolköket för man vet aldrig var vi hamnar. För att vara lite kulturella så startade vi dagen med några Kyrkor. Många av kyrkorna är byggda med sten från trakten och inte alls lik våra kyrkor här nere i söder.Först ut blev Medelplana, kyrkan som ligger mitt i svängen. En stenkyrka från 1150-talet. Kyrkan kan ha varit tillägnad Sankta Elin (Helena) av Götene och Skövde och bestod av ett rektangelformat långhus och triumfbågen 1763 en ritning till kyrkans ombyggnad till korskyrka. Men arbetet blev inte av, utan byggdes om 1823 ­ 1824 och kyrkan fick då sitt nuvarande utseende.Tredingstenarna, fanns ingen information på stället. Men kan vara någon form av gravfält, efter sökning på nätet.Näst på tur stod Västerplana Kyrkan, en medeltidskyrka som sägs vara byggd till Jungfru Maria, på 1100-talet. På 1820-talet övergavs kyrkan och stod öde i mer än hundra år. På kunglig befallning 1821 skulle kyrkan rivas inom femtio år. Men kyrkan står kvar och 1924 återinvigde biskop Danell den.Och nu tänker ni säker en kyrka till? Japp.. sista kyrkan för dagen. Husaby kyrka, från 1100-talet. Kyrka har brunnit och renoverats några gånger genom åren. När jag stod och tittade uppför tornet fick jag nästan en ”HarryPotter” känsla, men det kom ingen på kvast.Vi lämnar Harry Potter och hans vänner.Man kan gå en slinga runt i byn för att upptäcka vad som finns här. Sagt och gjort så vandrade vi mot S:t Anna kyrkogården: är den nya delen som är uppkallad efter Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, bort gift ryske tsaren Jaroslav. När han dog gick hon i kloster och bytte namn till Anna och sen blev hon helgonförklarad. Stigen fortsatte bort till S:t Brigidakällan: en irländsk skyddshelgon för barn, sjuka m.m. Nog om helgon, för nu ska leder stigen oss upp till Biskopsborgen: Biskopsborgen: kan varit Olof Skötkonungs Kungsgård, men senast har Skarabiskoparna bott där. En källa kvar att kolla in och det är Sigfrids. En engelsk biskop som sak ha döpt Olof här. Om man vill kan man bli döpt här. Några kungligheter som varit på besök.Med skallen fylld av kungar, biskopar och helgon, hoppar vi in i bilen och drar vidare över slätten och ska leta oss fram till Lasse och Ingers enkla boning. Oj… vilken underlig man han måste ha varit. Lägger in texten som jag hittat på nätet sist, för den som vill läsa hela hans berättelse.Två som är sugna på att flytta in?Efter att trampat runt bland myggen gav vi oss på jakt efter mat. Vid Källby Hallar åt vi lunch som vi hade varit inne och handlat i Källby.Två mäktiga runstenar som bildar en portal. Ett gravfält som användes för mer än tusen år sedan.I Blomberg hittade vi ett Vikingaskepp, Sigrid Storråda var en mäktig vikingakvinna som troligen levat i Västergötland i slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Det är henne som vikingaskeppet Sigrid Storråda är döpt efter. Sigrid var dotter till vikingahövdingen Skoglar Toste. Hon var rik och mäktig. Under sin livstid var hon gift med betydande kungar såsom Erik Segersäll och Sven Tveskägg, även norske Olaf Tryggvasson gjorde ett friarförsök men misslyckades. Hon var mor till Olof Skötkonung, Sveriges första kristne kung. Under sommaren kan man åka på Vänern.Mot Martorpafallen.. 

vi parkerar och lastar på oss ryggorna för en liten vandring över ängarna. Varmt, varmt och solen strålade över oss.
Studerar en kopparsnok, jag har inte sett så många snokar som under dessa dagarna. 
Väl framme vid fallet finns det några bänkar som gjorda för ett kaffe/kex stopp. Så där satt ni och njöt en stund innan fallet skulle granskas uppifrån, nerifrån och från sidan. 
Trappan var rätt så brant. 
Vid Martorpsfallet fanns en kvarn redan vid Carl von Linnés Västgötaresa, 1746. Man kan idag se rester av murar efter kvarnen och dammen ovanför kleven. Vattnet faller så vackert ner över kalkstensklevens kant. För ca 9000 år sedan, när inlandsisen höll på att smälta, stod havet en tid vid denna nivå. Vågorna gröpte ur grottor där kalkstenen var lite mjukare. Kvar blev formationer av det hårdare materialet. 
Jag kan tänka att det forsar mycket bättre på våren.
När man står där nere i ravinen känner man sig rätt liten.
Nu valde vi att vandra samma väg tillbaka till bilen. 
Nu började denna dag lida mot sitt slut så vi körde till campingen. Ett kvällsbad från bryggan och sen var det dags att göra middag. Middag, vin och yatzy innan det var dags att krypa ner i sängen. I morgon ska vi bara vandra och bilen får vila.
 

 

Lasses grotta.

 

Drivet att vara fri från grevar och baroner drev Lasse i berget. Historien om en man och hans hustru som bodde i en grotta på 1800-talet har fängslat många.

 

Sveriges sista grottmänniska

 

Lasse i bergets grotta är en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Här bodde vad som kallas "Sveriges sista grottmänniska" - Lars Eriksson tillsammans med frun Inga. Honom rådde inte ens grevarna och baronerna på. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på. Men faktum är att här levde Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år. Så var han också en märklig man, denne Lasse. Han drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrs lusta och en närmast manisk passion för jakt. Inga harar eller rävar gick säkra när Lasse var på jakthumör - och det var han nästan ständigt. Lasse var en legend som jägare redan under sin livstid. Han spårade lätt upp sitt byte och nedlade det med hundraprocentig träffsäkerhet. Han tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Lasse gjorde eget av spikar och annan järnskrot. Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen. Lasse gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen. Och sa någon något till Lasse som han uppfattade som kränkande kom omedelbart ett dräpande svar. Snabbtänktheten och slagfärdigheten var det inget fel på. Han hade ett par riktiga vänner som han gärna besökte, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa sitt brännvin. Lars Eriksson föddes den 17 november 1828 i Skälvum. Under ungdomsåren arbetade han som dräng på gårdarna, men vantrivdes. Sedan tog hans längtan efter jakt och frihet över och han arbetade bara i perioder. Emellanåt försvann han helt från Husaby. Vad han gjorde vid dessa tillfällen är inte helt klarlagt. Men det sägs att han arbetade på andra håll i landet, bland annat i de norrländska skogarna. Det lär vara då som han lärde sig utstå hårda förhållanden - en förmåga som han verkligen kom att behöva under vintrarna i grottan.

 

Livlig fantasi

 

Ett tag tjänstgjorde Lasse vid ett artilleriregemente i Stockholm. Om den tiden pratade han gärna och helst om sina möten med Karl XV. Fantasin var det inget fel på, så om han verkligen träffade kungen eller inte lär ingen få reda på. Men historien om Lasse i berget börjar egentligen på 1800-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting i en grannby. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset. Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Frågade någon sa han bara att det ordnar sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig uppåt ängarna. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Men när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel - vävstolen var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se höll på att knäcka henne helt. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Av vävstolen fanns däremot inte mycket kvar. Den hade Lasse gjort dörrposten av.

 

Bosatte sig i grottan

 

Inga fick som vanligt ge sig och de bosatte sig i grottan. Grottan var spartanskt inredd. Mot bergväggen hade Lasse ställt några brädor, täckta med tidningspapper för att skydda mot den värsta fukten. Under hösten och vintern var dock papperet svart av fukt.

 

 

 

Vid väggen stod en säng och en enkel soffa. Under fönstret stod ett grovt bord och ett par stolar. Det var Lasses arbetsbord när han gjorde bössor eller band korgar. Här bodde alltså Lasse och Inga i nästan 30 år. Inga dog 2/6 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han den 4 april samma år. Bara några dagar efter Lasses död började Husabyborna plundra grottan. Plundringen övergick i ren vandalisering. De som Lasse retat genom åren hämnades på detta sätt när han inte längre kunde göra dem något. I stort sett hela grottan revs ner, men har sedan renoverats flera gånger.